Det är mycket död i Dickinsons samlade produktion och påfallande mycket död och många gravar i just detta häfte. Är det rentav ett genomgående tema? Kan det vara så att Dickinson här samlar dikter där hon prövar döds-positioner? Eller där hon gör sig till det ”vi” som i den först citerade dikten leker på gravar för att förvandlas till de ”fiender” som flyr gravplatsen men samtidigt ”vänder oss om” för att ”mäta avståndet”? Under häftets tid, då Dickinson hade sin flitigaste poetiska produktion, pågick det amerikanska inbördeskriget med enorma dödstal på båda sidor.
Läs hela artikeln här https://www.ornenochkrakan.se/veckans-upplaga/?fbclid=IwAR1fNWaT_hLpezcG5Lk0mWSa2rWW-A-beeFq_AxQ_qflrIFl-q-g8HehxQo
